Ingenstans att vila sitt huvud

Författare: Françoise Frenkel
Översättning: Ulla Bruncrona
Originaltitel: Rien òu poser sa tête
Bandtyp: Danskt band
Utkom: November 2016
ISBN: 9789186497514

Året är 1921 när Françoise Frenkel, en ung polskjudisk kvinna, passionerad bokälskare och frankofil, öppnar den första franska bokhandeln i Berlin, »Bokens Hus». Ingenstans att vila sitt huvud är hennes berättelse om de tidiga, lyckliga åren med en trogen, intresserad kundkrets och senare om de hot och förföljelser under den triumferande nazismen som några dagar före krigsutbrottet 1939 tvingar henne att överge sin älskade bokhandel och hastigt lämna Tyskland. Hon flyr till Frankrike där hon hoppas finna en fristad. Men efter den tyska ockupationen av Frankrike är det ett dramatiskt liv som flykting hon tvingas leva fram till den dag 1943, då hon i hemlighet lyckas ta sig över gränsen till Schweiz. Där börjar hon samma år skriva ner sina erfarenheter som hon året därpå färdigställer till det unika, djupt berörande vittnesmål som 1945 ges ut i Genève.

Förord av Patrick Modiano.


Recensioner

»Romanen Madame Arnoul är en mycket fin bok. Språket flödar mjukt och det går inte annat än att känna stor ömhet för berättarjaget – pojken Jean-Noël, ett vilset barn i en komplicerad värld. Jag är väldigt glad att jag har hittat romanen Madame Arnoul i bokfloden och hoppas att många andra bokälskare också upptäcker den. Den är värd att upptäckas och läsas."

Bloggen Bokmania om Madame Arnoul

»Jag vet inte vad jag ska skriva om den här romanen annat än att den måste läsas av inbitna Modianoläsare. Den kompletterar den större berättelsen. För de som ännu inte fastnat i hans magiska nät finns nu en fantastisk ingång.»

Per Wirtén på sin blogg om Straffeftergift

»Det är spännande. Berättelsen är lågmäld och intagande. Språkligt är det sparsmakat enkelt. Anna Säflund-Orstadius, fyrfaldig Modianoöversättare, förmedlar i Straffeftergift samma stämningar och känslor som det franska originalet ger oss.»

 

 

BTJ-häftet om Straffeftergift

»Efter en halv sida, två meningar är jag fast, i det gamla huset med syskonen som bara väntar ut tiden, Marie och Jean, som inte stör varandra längre. (…) Modern höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, att aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen, och allt det här är oupphörligen intressant, romanen lever i stilen, i de långa meningarna, som snor sig runt

Kulturnytt, SR om De sista indianerna

Nyhetsbrev

Följ oss på Facebook Twitter