Faderns yrke

Författare: Sorj Chalandon
Översättning: Jan Stolpe
Originaltitel: La profession du père
Sidantal: 280
Utkom: Januari 2017
ISBN: 9789186497538

Det är 1960-tal. Émile är 12 år och bor med sina föräldrar i en stad i Frankrike. Fadern skryter för sin son med att bland annat ha varit mästare i judo, fotbollsproffs, spion, hemlig agent och rådgivare till General de Gaulle. I Émiles ögon är fadern en hjälte. Men där finns också våldsamheten och slagen, bestraffningar som slutar med »uppfostringsanstalten» – garderoben där Émile får tillbringa natten. Émile beklagar sig inte, dömer inte. Han försöker bara vara den son som hans far förväntar sig att han ska vara. Och att överleva sin fars galenskap. Denne far som varje dag uppfinner sitt liv. Den undfallande moderns sällsynta försök att gå emellan avslutas osvikligt med orden: »Du känner din far».

Med sin omskakande roman Faderns yrke introduceras den framstående franske journalisten och författaren Sorj Chalandon på svenska.


Recensioner

»Romanen Madame Arnoul är en mycket fin bok. Språket flödar mjukt och det går inte annat än att känna stor ömhet för berättarjaget – pojken Jean-Noël, ett vilset barn i en komplicerad värld. Jag är väldigt glad att jag har hittat romanen Madame Arnoul i bokfloden och hoppas att många andra bokälskare också upptäcker den. Den är värd att upptäckas och läsas."

Bloggen Bokmania om Madame Arnoul

»Jag vet inte vad jag ska skriva om den här romanen annat än att den måste läsas av inbitna Modianoläsare. Den kompletterar den större berättelsen. För de som ännu inte fastnat i hans magiska nät finns nu en fantastisk ingång.»

Per Wirtén på sin blogg om Straffeftergift

»Det är spännande. Berättelsen är lågmäld och intagande. Språkligt är det sparsmakat enkelt. Anna Säflund-Orstadius, fyrfaldig Modianoöversättare, förmedlar i Straffeftergift samma stämningar och känslor som det franska originalet ger oss.»

 

 

BTJ-häftet om Straffeftergift

»Efter en halv sida, två meningar är jag fast, i det gamla huset med syskonen som bara väntar ut tiden, Marie och Jean, som inte stör varandra längre. (…) Modern höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, att aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen, och allt det här är oupphörligen intressant, romanen lever i stilen, i de långa meningarna, som snor sig runt

Kulturnytt, SR om De sista indianerna

Nyhetsbrev

Följ oss på Facebook Twitter