Min mormor från Armenien

Författare: Anny Romand
Översättning: Madeleine Gustafsson
Originaltitel: Ma grand'mère d'Armenie
Bandtyp: Danskt band
Utkommer: Februari 2017
ISBN: 9789186497545

När Anny Romand 2014 går igenom familjehandlingar hittar hon en dagbok. Den visar sig vara skriven av Anny Romands mormor och skildrar den långa vandring mot öknen och döden som en grupp kvinnor och barn drivs ut på i Anatolien 1915 under det som blivit känt som det armeniska folkmordet. I dagboken nedtecknar hon i smyg det barbari hon genomlider. Hon lyckas fly och hamnar slutligen i Marseille. För Anny, som växer upp hos henne, berättar mormodern återkommande om hur hennes halvårsgamla dotter, hennes man och andra familjemedlemmar mördades. Min mormor från Armenien innehåller utdrag ur dagboken, familjefotografier och dokument från tiden.
 


Recensioner

»Romanen Madame Arnoul är en mycket fin bok. Språket flödar mjukt och det går inte annat än att känna stor ömhet för berättarjaget – pojken Jean-Noël, ett vilset barn i en komplicerad värld. Jag är väldigt glad att jag har hittat romanen Madame Arnoul i bokfloden och hoppas att många andra bokälskare också upptäcker den. Den är värd att upptäckas och läsas."

Bloggen Bokmania om Madame Arnoul

»Jag vet inte vad jag ska skriva om den här romanen annat än att den måste läsas av inbitna Modianoläsare. Den kompletterar den större berättelsen. För de som ännu inte fastnat i hans magiska nät finns nu en fantastisk ingång.»

Per Wirtén på sin blogg om Straffeftergift

»Det är spännande. Berättelsen är lågmäld och intagande. Språkligt är det sparsmakat enkelt. Anna Säflund-Orstadius, fyrfaldig Modianoöversättare, förmedlar i Straffeftergift samma stämningar och känslor som det franska originalet ger oss.»

 

 

BTJ-häftet om Straffeftergift

»Efter en halv sida, två meningar är jag fast, i det gamla huset med syskonen som bara väntar ut tiden, Marie och Jean, som inte stör varandra längre. (…) Modern höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, att aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen, och allt det här är oupphörligen intressant, romanen lever i stilen, i de långa meningarna, som snor sig runt

Kulturnytt, SR om De sista indianerna

Nyhetsbrev

Följ oss på Facebook Twitter