De sista indianerna

Författare: Marie-Hélène Lafon
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
Originaltitel: Les derniers indiens
Bandtyp: Danskt band
Utkom: Mars 2017
ISBN: 9789186497552

Syskonen Marie och Jean är båda ogifta och barnlösa. Hela Maries tillvaro utspelas i skuggan av en förtryckande, allenarådande modersgestalt. Efter föräldrarnas död bor syskonen ensamma kvar i familjegården på den franska landsbygden. Lantbruket är nedlagt, livet glädjelöst. Hos lantbrukarna, deras grannar mitt över vägen, lever man däremot fullt ut i nuet och för framtiden.

Från sin utpost vid fönstret registrerar Marie stillatigande deras förehavanden in i minsta detalj. En dag kommer hon och brodern att vara borta utan att lämna några spår efter sig. Instängda i sitt revir är de »de sista indianerna».

Med sitt distinkta, starkt personliga språk har Marie-Hélène Lafon skapat en djupt berörande berättelse. En sorgesång över ett förspillt kvinnoliv.


Recensioner

»Romanen Madame Arnoul är en mycket fin bok. Språket flödar mjukt och det går inte annat än att känna stor ömhet för berättarjaget – pojken Jean-Noël, ett vilset barn i en komplicerad värld. Jag är väldigt glad att jag har hittat romanen Madame Arnoul i bokfloden och hoppas att många andra bokälskare också upptäcker den. Den är värd att upptäckas och läsas."

Bloggen Bokmania om Madame Arnoul

»Jag vet inte vad jag ska skriva om den här romanen annat än att den måste läsas av inbitna Modianoläsare. Den kompletterar den större berättelsen. För de som ännu inte fastnat i hans magiska nät finns nu en fantastisk ingång.»

Per Wirtén på sin blogg om Straffeftergift

»Det är spännande. Berättelsen är lågmäld och intagande. Språkligt är det sparsmakat enkelt. Anna Säflund-Orstadius, fyrfaldig Modianoöversättare, förmedlar i Straffeftergift samma stämningar och känslor som det franska originalet ger oss.»

 

 

BTJ-häftet om Straffeftergift

»Efter en halv sida, två meningar är jag fast, i det gamla huset med syskonen som bara väntar ut tiden, Marie och Jean, som inte stör varandra längre. (…) Modern höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, att aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen, och allt det här är oupphörligen intressant, romanen lever i stilen, i de långa meningarna, som snor sig runt

Kulturnytt, SR om De sista indianerna

Nyhetsbrev

Följ oss på Facebook Twitter