Straffeftergift

Författare: Patrick Modiano
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
Originaltitel: Remise de peine
Bandtyp: Danskt band
Utkom: Augusti 2017
ISBN: 9789186497583

Det är tidigt 1950-tal. Patrick och hans lillebror är inackorderade hos tre väninnor till deras mor i en by utanför Paris, medan hon själv är på en årslång turné med en teatergrupp och deras far på affärsresor i Afrika. Om kvinnorna i huset vet bröderna inte mycket: brottstycken av samtal genom  dörrar på glänt, mystiska besökare, tårdränkta ansikten och de ständigt upprepade orden, »ligan på Rue Lauriston». I denna osäkra värld håller bröderna ihop, gör nattliga utflykter till det övergivna gamla slottet, följer med på bilturer till Paris, allt medan de väntar på att någon en dag ska komma och hämta dem.

Straffeftergift utkom första gången i Frankrike 1988.


Recensioner

»Romanen Madame Arnoul är en mycket fin bok. Språket flödar mjukt och det går inte annat än att känna stor ömhet för berättarjaget – pojken Jean-Noël, ett vilset barn i en komplicerad värld. Jag är väldigt glad att jag har hittat romanen Madame Arnoul i bokfloden och hoppas att många andra bokälskare också upptäcker den. Den är värd att upptäckas och läsas."

Bloggen Bokmania om Madame Arnoul

»Jag vet inte vad jag ska skriva om den här romanen annat än att den måste läsas av inbitna Modianoläsare. Den kompletterar den större berättelsen. För de som ännu inte fastnat i hans magiska nät finns nu en fantastisk ingång.»

Per Wirtén på sin blogg om Straffeftergift

»Det är spännande. Berättelsen är lågmäld och intagande. Språkligt är det sparsmakat enkelt. Anna Säflund-Orstadius, fyrfaldig Modianoöversättare, förmedlar i Straffeftergift samma stämningar och känslor som det franska originalet ger oss.»

 

 

BTJ-häftet om Straffeftergift

»Efter en halv sida, två meningar är jag fast, i det gamla huset med syskonen som bara väntar ut tiden, Marie och Jean, som inte stör varandra längre. (…) Modern höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, att aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen, och allt det här är oupphörligen intressant, romanen lever i stilen, i de långa meningarna, som snor sig runt

Kulturnytt, SR om De sista indianerna

Nyhetsbrev

Följ oss på Facebook Twitter