På den förlorade ungdomens café

Författare: Patrick Modiano
Översättning: Matthias Andersson & Mikael Furugärde
Bandtyp: Danskt band
Sidantal: 128
Utkom: September 2015
ISBN: 9789186497460

På den förlorade ungdomens café är en suggestiv, spännande och gåtfull skildring av de märkliga skeenden och tillstånd som människorna befinner sig i. Vad händer med personerna som tycks befinna sig i både dröm och verklighet?  Patrick Modianos sena 1900-tal i Paris är tidlöst, det kunde var nu, det kan vara framtiden – människor försöker överleva sitt förflutna, sin historia. Som i en film dyker personer  upp och försvinner, ger glimtar av sin och andras historia, tonar bort; Studenter, en bokhandlare, författare, skummisar. Olika världar möts. Bland de förlorade människorna och med de levande långt borta, i minneshärvorna vandrar berättaren Roland. Han försöker minnas, i ett Paris indelat i zoner. Inte krigszoner utan platser som måste undvikas för att livet ska kunna fortgå. »Följeslagare från dåliga tider, jag önskar er god natt», viskar en av alla dessa bifigurer som dyker upp och blir ett hot. Från sådana människor måste man fly. Den unga  kvinnan Louki känner ett rus varje gång hon brutit kontakten med någon. »Mina enda goda minnen är minnen av flykt.» Alla har de förlorat något. Alla vill de vinna något. Patrick Modiano låter läsaren bli en medvandrare i kampen mellan nu och då.
I det melankoliska skimrar också ett budskap om vad det innebär att älska: »När man verkligen älskar någon måste man acceptera den personens hemliga sida...»


Recensioner

»Det är spännande. Berättelsen är lågmäld och intagande. Språkligt är det sparsmakat enkelt. Anna Säflund-Orstadius, fyrfaldig Modianoöversättare, förmedlar i Straffeftergift samma stämningar och känslor som det franska originalet ger oss.»

 

 

BTJ-häftet om Straffeftergift

»Efter en halv sida, två meningar är jag fast, i det gamla huset med syskonen som bara väntar ut tiden, Marie och Jean, som inte stör varandra längre. (…) Modern höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, att aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen, och allt det här är oupphörligen intressant, romanen lever i stilen, i de långa meningarna, som snor sig runt

Kulturnytt, SR om De sista indianerna

»Det är en ömsint skildring av vänskap, men framför allt ett oemotståndligt porträtt av en pojke strax före puberteten. Romanen ger också starka och smärtsamma glimtar av en turbulent epok som ledde till Algeriets självständighet och frigörelse från Frankrike 1962.»

BTJ-häftet om Madame Arnoul

»Efter första genomläsningen tänker jag att berättelsen skriver sig fram till ett becksvart mörker. Det finns ingen nåd för de kvarglömda syskonen, bara döden att vänta. Men romanens egensinniga stil är samtidigt uppfordrande, lockar till omläsning och en vilja att förstå vad den här texten gör.»

Svenska Dagbladet om De sista indianerna

Nyhetsbrev

Följ oss på Facebook Twitter