En stamtavla

Författare: Patrick Modiano
Översättning: Kristoffer Leandoer
Bandtyp: Danskt band
Sidantal: 96
Utkommer: juni 2015
ISBN: 9789186497453

»Jag är en hund som låtsas ha en stamtavla. Min mor och min far låter sig inte härledas till någon entydig grupp. De är så oberäkneliga och flyktiga att jag verkligen får anstränga mig för att hitta några avtryck och riktmärken…»

En stamtavla (2005) är Patrick Modianos djupt personliga skildring av sin uppväxt. Öppet och osentimentalt berättar han här för första gången om sina ofta frånvarande föräldrar, om moderns kringflackande liv som skådespelerska, om faderns tvivelaktiga vänner och affärer och om den utsatta tillvaron på de internatskolor dit fadern under många år envisas med att skicka sonen för att slippa ta ansvar för honom. Först den dag Modiano blir myndig och bryter med fadern är han fri att leva sitt eget liv.


Recensioner

»Romanen Madame Arnoul är en mycket fin bok. Språket flödar mjukt och det går inte annat än att känna stor ömhet för berättarjaget – pojken Jean-Noël, ett vilset barn i en komplicerad värld. Jag är väldigt glad att jag har hittat romanen Madame Arnoul i bokfloden och hoppas att många andra bokälskare också upptäcker den. Den är värd att upptäckas och läsas."

Bloggen Bokmania om Madame Arnoul

»Jag vet inte vad jag ska skriva om den här romanen annat än att den måste läsas av inbitna Modianoläsare. Den kompletterar den större berättelsen. För de som ännu inte fastnat i hans magiska nät finns nu en fantastisk ingång.»

Per Wirtén på sin blogg om Straffeftergift

»Det är spännande. Berättelsen är lågmäld och intagande. Språkligt är det sparsmakat enkelt. Anna Säflund-Orstadius, fyrfaldig Modianoöversättare, förmedlar i Straffeftergift samma stämningar och känslor som det franska originalet ger oss.»

 

 

BTJ-häftet om Straffeftergift

»Efter en halv sida, två meningar är jag fast, i det gamla huset med syskonen som bara väntar ut tiden, Marie och Jean, som inte stör varandra längre. (…) Modern höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, att aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen, och allt det här är oupphörligen intressant, romanen lever i stilen, i de långa meningarna, som snor sig runt

Kulturnytt, SR om De sista indianerna

Nyhetsbrev

Följ oss på Facebook Twitter