För att du inte ska gå vilse i kvarteret

Författare: Patrick Modiano
Översättning: Anna Säflund-Orstadius
Originaltitel: Pour que tu ne te perdes pas dans le quartier
Bandtyp: Danskt band
Sidantal: 128
Utkommer: Februari 2016
ISBN: 9789186497491

»På Rue Puget var Aeros ljusa träfasad och kolorerade fönster ersatta med en vägg i den neutrala vita nyans som är glömskans färg. Också han hade i mer än fyrtio år strukit vitt över perioden då han skrev sin debutroman, och över sommaren då han promenerade ensam med den hopvikta papperslappen i fickan: FÖR ATT DU INTE SKA GÅ VILSE I KVARTERET.»

Envisa telefonsignaler väcker författaren Jean Daragane ur hans middagsslummer. En för honom okänd man har hittat hans adressbok och är angelägen om att snarast överlämna den till honom. Mötet nästa dag med den påträngande mannen och hans flickvän leder till ett för Daragane motvilligt utforskande av sitt länge förträngda förflutna.


Recensioner

»Romanen Madame Arnoul är en mycket fin bok. Språket flödar mjukt och det går inte annat än att känna stor ömhet för berättarjaget – pojken Jean-Noël, ett vilset barn i en komplicerad värld. Jag är väldigt glad att jag har hittat romanen Madame Arnoul i bokfloden och hoppas att många andra bokälskare också upptäcker den. Den är värd att upptäckas och läsas."

Bloggen Bokmania om Madame Arnoul

»Jag vet inte vad jag ska skriva om den här romanen annat än att den måste läsas av inbitna Modianoläsare. Den kompletterar den större berättelsen. För de som ännu inte fastnat i hans magiska nät finns nu en fantastisk ingång.»

Per Wirtén på sin blogg om Straffeftergift

»Det är spännande. Berättelsen är lågmäld och intagande. Språkligt är det sparsmakat enkelt. Anna Säflund-Orstadius, fyrfaldig Modianoöversättare, förmedlar i Straffeftergift samma stämningar och känslor som det franska originalet ger oss.»

 

 

BTJ-häftet om Straffeftergift

»Efter en halv sida, två meningar är jag fast, i det gamla huset med syskonen som bara väntar ut tiden, Marie och Jean, som inte stör varandra längre. (…) Modern höll alla i sitt järngrepp, lärde barnen att vara förmer, att aldrig gifta ner sig, talade i ordstäv, granskade allt. Och sen blev det försent. Barnen är gamla nu, Marie och Jean, men de upprätthåller den utstakade ordningen, och allt det här är oupphörligen intressant, romanen lever i stilen, i de långa meningarna, som snor sig runt

Kulturnytt, SR om De sista indianerna

Nyhetsbrev

Följ oss på Facebook Twitter